Att läsa och bedöma texter i digitala portföljer

I det här inlägget tänkte jag berätta om hur jag gör när jag “rättar” numera. Jag arbetar i Google Apps för fjärde året i rad, och mina elever i svenska skapar egna portföljer i början av höstterminen, och i dessa samlar de allt sitt skrivande under året, både anteckningar, svar på uppgifter, större skrivuppgifter och reflektioner kring det egna lärandet. I dessa portföljer skriver jag också kommentarer till eleverna och ger framåtsyftande respons. Det finns ju otroligt många fördelar med att eleverna arbetar i digitala portföljer som är delade med mig, och en av dem är att jag har sett och tagit del av deras texter redan innan det är dags för bedömning.

I tidigare inlägg har jag skrivit om hur ett utförligt förarbete med inspiration av cirkelmodellen synliggör strukturen och språket i den aktuella texttypen. Under denna process får jag också en hel del informellt bedömningsunderlag där jag via olika övningar och reflektionsuppgifter redan före själva skrivandet kan få syn på om eleverna har förstått syftet med uppgiften och vilket mål vi arbetar mot. Rent generellt skriver eleverna färre större uppgifter per svenskkurs nu jämfört med antalet som jag lät eleverna skriva för tio, femton år sedan. I stället lägger vi desto mer tid på för- och efterarbete och resultatet blir bättre! Eleverna har också större insikt i sitt lärande och i och med att allt är samlat i portföljen kan de följa sin egen utveckling på ett tydligare sätt. Totalt sett skriver de nog ändå mer eftersom tillgången till datorer öppnar upp för många olika typer av skrivande under ett långt svenskpass. Framförallt får de tack vare portföljerna en tydlig överblick över vad de har skrivit och hur det har fungerat.

Hanna Stehagen skriver i sin bok Språk i alla ämnen (2014) att synsättet att skriva mycket och direkt, det vill säga utan konkret skrivundervisning, gynnar de som redan är starka läsare och skickliga skribenter (s. 35). För att alla elever ska ha samma chans att lyckas med sitt skrivande behövs något mer, nämligen ett så kallat “top-down-perspektiv som går ut på att man går från helheten till textens delar på alla nivåer. Från kontext till text, till stycke, till mening och ner på ordnivå” (s. 37). Jag har i tidigare inlägg i december försökt ge exempel på hur man kan göra detta i Svenska 2. Det är framförallt under hösten som vi lägger mycket gemensam tid på för- och efterarbete med texterna klassrummet. Under våren blir eleverna tack vare detta allt mer självständiga, även om vi fortfarande arbetar med exempeltexter och tydliga riktlinjer för språk och struktur.

Tillbaka till den så kallade ”rättningshögen”, som numera inte är en hög i vanlig bemärkelse eftersom jag rättar digitalt. När eleverna har skrivit sina första versioner och bearbetat dessa med hjälp av textbearbetningsmallar och kamratrespons, är det dags för min bedömning. Den stora skillnaden jämfört med “förr om åren” är att jag nu slipper skriva kommentarer om sådant som eleven “skulle behövt tänka på” – för det har vi redan gått igenom och övat i förväg. Hastar man mellan uppgifter och texttyper och inte ger eleverna tillräckligt med tid för att förstå vad de ska göra, får jag ägna mer tid åt att kommentera och föra fram synpunkter i efterhand. Den typen av respons fungerar ofta mindre bra, tycker jag, eftersom många elever har svårt att överföra responsen på nästa text om de inte riktigt har förstått den. När jag arbetar med inspiration från cirkelmodellen, har jag redan under skrivprocessen upptäckt vilka som skriver på ganska självständigt, vilka som drar mycket nytta av strukturmallen för texten och vilka som behöver extra stöttning i form av exempelvis skrivmallar. Detta blir i mina ögon ett slags flippat sätt att arbeta med bedömning. Jag lägger ner mer tid på arbetet i klassrummet före och under skrivandet, och mindre tid på själva rättandet.

Jag gör på lite olika sätt när jag bedömer och ger respons, men en sak som jag alltid gör är att färgmarkera i texten. Sedan några år tillbaka markerar jag sådant som lyfter texten med grön färg, och sådant som kan ses över igen eller bearbetas med orange färg. Jag markerar “grönt” när eleven för fram ett nytt perspektiv, ett tydligt belysande exempel, infogar citatet på ett elegant och smidigt sätt eller lyckas med en imponerade snygg akademisk formulering, exempelvis. Orange färg får meningen om den innehåller slarvfel eller skrivfel, är knöligt eller otydligt formulerad, innehåller en oklar slutsats eller ett citat som “hänger i luften”, till exempel. Eleverna lär sig känna igen färgkoderna snabbt och vet hur de ska granska de meningar som har blivit färgmarkerade. Jag är noga med att betona att jag inte markerar allt, utan jag väljer ut vissa exempelmeningar som är talande eller anmärkningsvärda just då. Jag för in hur eleven ligger till just nu i utvecklingsmatrisen och skriver korta kommentarer direkt i portföljen, i anslutning till elevens text.

På nästa lektion (alternativt i läxa till lektionen) får eleven en stund till att kika igenom sin text, färgmarkeringarna, kommentarerna och bedömningen. Enskilt eller i par får de gå igenom färgmarkeringarna och fundera på varför de har blivit markerade i grönt eller orange. Om flera i klassen har gjort liknande skrivfel eller behöver bearbeta liknande typer av meningar, tränar vi tillsammans på tavlan. Ibland räcker det med att de får ställa frågor på det de inte förstår, och ibland ägnar jag nästa lektion åt enskilda samtal. Eftersom vi har 160-minuterslektioner i svenska hinner jag oftast med hela klassen (26 elever per klass) på ett pass. Eftersom det trots allt går åt en hel del tid till enskilda samtal är det är viktigt att dessa samtal blir både effektiva och framåtsyftande. För att de ska bli det försöker jag alltså göra det här:

  • Ta del av elevernas texter redan under skrivandet, vilket sker på lektionstid.
  • Arbeta med färgmarkeringar och kommentarer före samtalet.
  • Skriva in bedömningen i utvecklingsmatrisen före samtalet. (Ibland gör jag detta under samtalet för att undvika att eleverna blir fixerade vid bedömningen istället för kommentarerna. Samtidigt vill jag ju att de ska se helheten när de går igenom bedömningen).
  • Låta eleverna enskilt eller i par diskutera färgmarkeringarna.
  • Låta eleverna förbereda sig inför samtalet och gärna skriva ner de frågor de vill ställa.
  • Vara tydlig med vad som är samtalets syfte, nämligen att eleven ska förstå varför texten har blivit bedömd på ett visst sätt och att vi ska fokusera på hur eleven kan utveckla sitt skrivande framöver.
  • Låta eleven själv muntligt eller skriftligt formulera vad de tar med sig från samtalet.

Jag tycker att den stora fördelen med att arbeta på det här sättet är att jag som lärare inte behöver ägna ohållbart lång tid till att kommentera varje text. Jag behöver inte heller ägna tiden på de individuella samtalen åt att referera vad jag har sett när jag har bedömt, för det har eleven förhoppningsvis sett och förstått genom mina korta kommentarer och färgmarkeringar. Istället kan vi ägna tiden åt att diskutera det som var knepigt att förstå, samt fokusera på hur eleven kan ta sin text till nästa nivå.  Efter samtalen brukar jag ibland erbjuda alla eller vissa elever att komma på ”tutorial time” (lärarledd handledning utanför lektionstid) för att ytterligare bearbeta texten.

Som svensk-, engelsk- och psykologilärare la jag förr om åren ner många, många timmar på att rätta och skriva kommentarer. Framförallt tog det lång tid att läsa texterna, för att inte tala om att skriva kommentarer om hur eleverna kunde utveckla struktur och språk… Ofta blev dessutom kommentarerna av ungefär samma slag, och nu i efterhand kan jag tycka att det var konstigt att den konkreta skrivundervisningen i klassrummet inte fick ännu mer plats. Numera sker arbetet på ett omvänt sätt! Vi lägger ner mer tid på arbetet i klassrummet innan själva skrivandet. Jag är dock övertygad om att det finns många olika sätt att hantera bedömning av skriftliga uppgifter i digitala portföljer på ett effektivt sätt. Dela gärna med dig om hur just du gör!

Åsa

Publicerat av

Jag är gymnasielärare i svenska och psykologi i norra Stockholm och författare till boken Läskompetens - lässtrategier för gymnasiets svenskkurser. Här på bloggen skriver jag om språkutvecklande arbetssätt, läsundervisning med äldre elever, digitalt läsande och skrivande samt naturligtvis undervisningen i mina ämnen. Välkommen hit!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s