Hej!

Ni som följer den här bloggen vet att jag baserar min undervisning i stor utsträckning på Astrid Roes forskning och då framförallt hennes bok Läsdidaktik – Efter den första läsinlärningen. För er som inte känner till Astrid Roe så är hon en norsk forskare som vid institutet för lärarutbildning och skolforskning har arbetat med läsdelen i PISA. Hennes bok handlar bland annat om vad som påverkar lärandet och läsförståelsen och hur läsundervisning med äldre elever kan se ut i praktiken.

I bokens tredje del finns ett avsnitt som jag gillar extra mycket, nämligen det som heter ”Vad kännetecknar en god läslärare?” Här har Roe satt samman en lista (se nedan) över vad som kännetecknar en skicklig läslärare. Hon menar att den forskning och det utvecklingsarbete som har utförts under det senaste decenniet har resulterat i ”en rad exempel på vad som kännetecknar bra läsundervisning, vilka lässtrategier goda läsare använder och hur läsundervisningen kan gå till” (s. 100). Jane Braunger och Jan Patricia Lewis har sammanställt mycket av denna forskning och utifrån det beskrivit vad som kännetecknar en skicklig läslärare – oavsett ämne! Astrid Roes sammanfattning bygger på Braungers och Lewis arbete:

En god läslärare 

1. tror att alla elever kan bli bättre på att läsa, vet att elever i samma klass kan befinna sig på olika nivåer och fokuserar på enskilda elevers förutsättningar, intressen och förkunskaper
2. vet vilka strategier goda läsare använder
3. vet hur de ska hjälpa elever att bli strategiska läsare
4. vet att det är viktigt att motivera eleverna
5. ser till att eleverna har tillgång till ett brett urval av texter i olika genrer så att olika strategier tränas
6. har bra textkompetens, speciellt inom sitt ämnesområde
7. utnyttjar olika lärsituationer till att arbeta med lässtrategier för att stärka förståelsen
8. bedömer på många olika sätt under läsprocessen och tror på att bedömning kan ge viktig information till både läraren och eleven

(Astrid Roe s. 100).

Själva listformatet blir ju naturligtvis väldigt kortfattat, men boken fördjupar diskussionen kring de olika punkterna. Listan har varit viktig för mig i mitt reflektionsarbete eftersom den här hjälpt mig hitta utvecklingsområden i min undervisning. Det var framförallt kring läsundervisningen som jag för ett antal år sedan började känna en osäkerhet kring didaktikens hur. Didaktik handlar om, enligt Astrid Roe, att förstå undervisningens vad, hur och varför och när det gäller läsförståelsen har både ”vad” och ”varför” varit klart för mig, men ”hur” har skapat osäkerhet. Hur gör man? Det var inget jag hade med mig från lärarutbildningen på 90-talet i alla fall. Det var till stor del med den frågan i bakhuvudet som den här bloggen kom till – för att sätta ord på och dela dessa funderingar (läs gärna mer om det här). Tack vare alla som hör av sig så har jag förstått att det inte bara är jag som funderar på dessa frågor!

Vad innebär då den här listan för mig idag?

För det första vet jag nu med säkerhet att läsförståelse är något alla kan utveckla. I det här avseendet tänker jag på ett citat ur Barbro Westlunds Att undervisa i läsförståelse, som var en av de första böckerna som jag läste i ämnet. I bokens inledning citerar hon Professor Gerald G. Duffy vid Michigan State University:

”But when I started teaching, we didn’t think about comprehension, much less rethink it. In those days comprehension was just a desireable outcome, but we had no real understanding of how it worked out or how you taught it” (s. 5).

Citatet är en ganska träffande beskrivning av klimatet när jag började undervisa i slutet av 90-talet. Idag vet vi att aktiv undervisning i lässtrategier bygger på en grundidé om att läsförståelse inte är något som kommer automatiskt. Jag vet att min undervisning spelar roll och gör skillnad. I mitt klassrum samsas elever med dyslexi, svenska som andraspråk, bekvämlighetsläsare (Reichenbergs begrepp), de som inte vill läsa och de som alltid haft ”lätt för att läsa”. På något sätt ska jag försöka att nå dem alla – inte konstigt att man känner att man inte räcker till ibland? Men genom att flytta in läsningen i klassrummet, låta eleverna ta del av texter på en lagom utmanande nivå (både skönlitterära och faktatexter) , samtala mycket, ”tänka högt”, visa hur och använda många olika strategier på ett flexibelt sätt – tror jag att jag lyckas ganska bra i alla fall. Kommentarer som ”texten är svår”, ”jag fattar inte” eller ”jag tappar koncentrationen när jag läser” är inte lika jobbiga längre för jag vet lite mer om hur jag kan hantera sådana situationer.

Sedan jag började fortbilda mig inom läsning och lässtrategier har jag också allt mer börjat fundera på hur jag själv fungerar som läsare. Jag försöker dela med av hur jag gör när jag inte förstår (som när jag fick läsa om och fundera kring ett enda stycke i Maria Rasmussons avhandling minst fem gånger eftersom jag körde fast på begreppet digital läsfaktor) eller när jag hade i läxa till ett programråd och läsa kapitel 7 i Hatties Synligt lärande och min uppgift var att komma på intressanta reflektionsfrågor utifrån det jag fastnade för i kapitlet. Eller hur det känns att få nya insikter och svepas med totalt i läsningen…

Det råder ingen tvekan om att läsningen i skolan berör alla lärare. Roe menar att ”hur intresserade och motiverade eleverna än är kommer de förr eller senare att uppleva texter som är tunga och svåra” (s. 19). I vår har jag läst Vägar till läsförståelse av Monica Reichenberg och fått många fler tips på hur jag väljer ut lämpliga faktatexter. Via Maria Rasmussons avhandling Det digitala läsandet har jag fått en fördjupad förståelse för den digitala läsningen och arbetet med multimodala uttryck (mer om det på bloggen i höst kanske?) På skrivbordet ligger Lucy Calkins Färdplan för klassrummets läsundervisning och väntar, och så ska jag så klart läsa ut Aktiv läskraft så jag har en anledning att träffa mina ”kollegor” från twitter och diskutera den.  Massor av inspiration inför nästa läsår med andra ord. Utvecklingen fortsätter!

Åsa Edenfeldt