Vilket förhållningssätt har jag till min lärarroll och min undervisning? Om statiska och dynamiska tankesätt

Carol Dweck

Skärmavbild 2015-06-15 kl. 21.17.17Eftersom jag är lärare i psykologi intresserar jag mig så klart för frågor som rör människors personligheter. Varför blir vi som vi blir? Varför reagerar vi som vi gör i olika situationer? Det är kanske därför inte så konstigt att Carol Dweck, en av världens ledande forskare inom personlighetspsykologi, socialpsykologi och utvecklingspsykologi, är ett namn som jag har återkommit till – både i skolan och i den här bloggen. Nu när hennes bok Mindset – du blir vad du tänker har översatts till svenska, har Dweck även blivit ett namn i pedagogiska kretsar. Jättebra!

Statiskt och dynamiskt tankesätt

Mest känd är Carol Dweck för begreppen fixed och growth mindset – eller statiskt och dynamiskt mindset som dessa begrepp har översatts till i boken. Dweck menar att våra tankesätt och den uppfattning vi har om oss själva djupt påverkar vårt sätt att leva. Kortfattat innebär ett statiskt förhållningssätt att man ser mänskliga egenskaper som huggna i sten och intelligensen som ett djupt rotat karaktärsdrag. Detta leder till att man har ett behov att ”visa vad man går för”. Man vill undvika att ”misslyckas” eftersom det skulle innebära ett personligt nederlag och att känna eller visa sig otillräcklig är något som man undviks till varje pris. Att ägna tid åt att visa att man är smart blir viktigare än att försöka utvecklas, vilket gör att man gärna väljer ”den lätta vägen” och undviker utmaningar (s. 14. ) Det statiska förhållningssättet ställs emot ett dynamiskt sätt att se på sig själv och sina prestationer. Det dynamiska förhållningssättet…

…”är baserat på uppfattningen att du kan utveckla dina grundläggande egenskaper genom att anstränga dig. Även om människor kanske är olika många olika sätt – i sina ursprungliga talanger och anlag, intressen eller temperament – kan alla ändra sig och utvecklas genom träget arbete och erfarenhet /…/ Passionen för att anstränga dig och hålla fast vid något, till och med – eller särskilt – när det inte går så bra, är kännetecknet för ett dynamiskt mindset” (s. 16)

Kan vem som helst bli Einstein?

Det är viktigt att lyfta fram att Dweck inte menar att vem som helst kan bli Einstein eller Beethoven enbart på ren vilja och rätt utbildning. Det handlar snarare om att vi inte känner till vår verkliga potential och därför kan vi inte med säkerhet veta vad vi är förmögna att uppnå med passion och ansträngning (s. 16).  Motgångar och hinder är en del av utvecklingen och lärandet. Följande illustration (s. 288 i Natur och Kulturs utgåva) visar skillnaden mellan de två förhållningssätten på ett tydligt sätt:

Skärmavbild 2015-06-15 kl. 20.28.50

Eleverna

Men på vilket sätt är Dwecks forskning relevant för eleverna? Ni som följer bloggen vet att jag har skrivit en hel del om det här förut – jag tycker nämligen att hennes forskning går hand i hand med min syn på läsundervisning (som jag senast skrev om här). Läsförståelse är något som alla kan utveckla och bli bättre på om de får god undervisning, anstränger sig och vågar anta nya utmaningar. Som lärare bör jag inte ha ett statiskt förhållningssätt till mina elever som ”dåliga” eller ”bra” läsare. I stället kan jag ge eleverna strategier och hitta texter som ligger på en lagom utmanande nivå för dem.

På min skola har vi arbetat mycket med Dwecks forskning under läsåret, både i utvecklingsgruppen och i samtal och övningar med eleverna. Dweck menar att ditt mindset påverkar din syn på misslyckanden. I ett statiskt tankesätt är misslyckandet inte en händelse (”jag har misslyckats”) utan en identitet (”jag är ett misslyckande”). Ett misslyckande kan alltså påverka din självkänsla och i värsta fall bli ett permanent trauma. Även för en person med ett dynamiskt förhållningssätt kan ett misslyckande vara smärtsamt, men skillnaden är att man inte låter sig begränsas av sitt misslyckande utan ser det som en möjlighet att lära sig och utvecklas.

Skärmavbild 2015-06-15 kl. 20.24.20

Som lärare möter jag ganska ofta elever med ett statiskt förhållningssätt till sig själva. Jag ser förhållningssättet hos bekvämlighetsläsarna – de som vill fortsätta att läsa samma genre eller på samma nivå hela tiden för att det är något de ”kan” och ”känner till”. Jag ser det även hos eleverna som vill skriva noveller om och om igen, eftersom de var klassens stjärna på just detta i grundskolan. Jag tror också att tankesättet finns hos de eleverna som absolut inte vill att jag kikar på deras uppsats innan den är färdigslipad och bearbetad till perfektion (utan någon synpunkt från en utomstående) av rädsla för att bli dömda eller bedömda på något som är halvfärdigt.

Att välja det trygga och det man behärskar är ett säkert val – för hur hemskt vore det inte om min lärare eller mina klasskamrater såg något annat? I det formativa klassrummet blir ju det en omöjlighet – vägen dit, processen, är ju central. Därför är det är viktigt att jag som lärare skapar ett klassrumsklimat där ”misslyckanden” är tillåtna och kanske till och med ses som något positivt! Och det räcker inte med att jag säger att det är tillåtet – jag måste visa det också. Christian Lunddahl pratar i något sammanhang om ”bedömningsfria zoner” och jag måste alltså visa eleverna att deras motgångar i lärandeprocessen inte är något som kommer att användas emot dem. På retoriklektionerna skapar jag (ve och fasa!) improviserade situationer där vi på ett lekfullt sätt ”misslyckas” hela tiden för att vi alla kan lära oss och utvecklas av dessa. Jag berättar mer än gärna om mina egna misslyckanden, eller ”omvägar”, i olika sammanhang.

I boken Mindset kan vi läsa om en omfattande studie där Dweck under två år följde elever på väg upp i höstadiet, för att se om de såg intelligens som en statisk egenskap eller något de kunde utveckla. Dweck skriver:

Övergången till högstadiet är en tid med stora utmaningar för många elever. Skolarbetet blir mycket svårare, betygssättningen tuffare /…/ Betygen blir lidande, men allas betyg drabbas inte lika mycket. Nej. I vår studie sågs denna nedgång bara hos de elever med ett statiskt mindset /…/ Eleverna med ett dynamiskt mindset uppvisade höjda betyg under dessa två år.”

Jag som lärare 

Att diskutera skillnaden mellan ett statiskt och dynamiskt tankesätt med eleverna är av ovanstående att döma centralt – det är kanske först då de kan få upp ögonen för vilken syn de har på sig själva, sina skoluppgifter och framförallt sin egen utveckling. Men hur är det med oss lärare? Är vi alla goda förebilder med ett dynamiskt förhållningssätt till utmaningar, hinder och kritik? För att i grunden utvecklas som lärare tror jag det krävs ett sådant! Lika viktigt är det nog att skolledare har ett dynamiskt förhållningssätt till sig själva och sina lärare?

I samband med att diskussionerna kring formativ bedömning tog fart för några år sedan förändrades mitt förhållningssätt till undervisningen. Jag insåg hur viktigt det är att jag som lärare får syn på elevernas lärande mellan ”provtillfällen”. Att tänka om kring stora, viktiga frågor om exempelvis bedömning eller pedagogik är inte lätt. Räcker det verkligen att jag som lärare blir påläst och kunnig inom formativ bedömning, eller forskning inom läsförståelse, för att de verkliga förändringarna i mitt klassrum ska äga rum? Jag tror att det krävs något mer! För att utvecklas och förändras som lärare tror jag vi behöver ha ett dynamiskt förhållningssätt till oss själva som lärare och vår undervisning.

Ordet ”misslyckande”

Ett ord som ständigt återkommer i läsningen av Dweck är just misslyckande. Detta värdeladdade begrepp är något som T R Guskey, professor i ”educational psychology” vid Kentucky University reflekterar kring i artikeln ”Why Glorify Failure to Enhance Success?” Han ifrågasätter ordvalet och om det verkligen är så att misslyckandet är en viktig del i lärandeprocessen:

Recent social media posts by standards-based advocates extol the virtues of failure: ”Failure is success in progress.” ”Failure is an initial attempt at learning.” ”Failure is the best way to learn.” Statements like these give the impression that failure is a good thing—maybe even an essential thing—in the learning process. In order to succeed, you must experience some level of failure. But is that really true?

Guskey menar att ordet misslyckande signalerar katastrof och total besvikelse och att det antyder att det är den totala motsatsen till framgång, att man inte ens är i närheten av att lyckas. Han jämför begreppet misslyckande med ord som ”misstag” eller ”fel”, som i stället signalerar något som går att fixa till, anpassa eller utveckla. Han exemplifierar:

This distinction was noted by Thomas Edison when he described his many unsuccessful attempts to create the light bulb. ”I never failed,” he said. ”I just found 1,000 ways that didn’t work.”

Kärnan i formativ bedömning?

Guskey argumenterar, med stöd i Benjamin Blooms forskning, att detta är kärnan i formativ bedömning: att syftet med bedömning för lärande är att att identifiera och upptäcka fel eller misstag tidigt i lärprocessen för att stora misslyckanden ska undvikas. Men med Dwecks forskning i bakhuvudet blir ordet ändå mest ett ord, det är hur vi förhåller oss till våra ”motgångar” som är det viktiga. Men visst är det ganska intressant att fundera på hur vi skulle kunna formulera oss istället? Det kanske får bli en kreativ synonymövning till mina elever efter sommaren!

Skärmavbild 2015-06-15 kl. 21.10.27

Från http://www.synonymer.se

Synen på läsundervisningen och läsarna – eleverna

Under den senare tiden har jag även läst Barbro Westlunds senaste bok, Aktiv Läskraft. Som jag nämnde i inledningen av inlägget tycker jag att mycket av forskningen inom läsförståelse hänger ihop med Dwecks personlighetsforskning om ansträngning och misslyckanden. Under min lärarutbildning fokuserades det för mycket på läslust. Den är naturligtvis viktig, men flera läsforskare (bland annat Astrid Roe) trycker i stället på läsengagemang och motivation. Westlund skriver:

Allt lärande är inte lustfyllt utan innebär också att vilja anstränga sig för att nå olika mål. Vid analysen av de svenska resultaten från PISA 2012, som gjordes av OECD:s utredare Andreas Schleicher, konstaterades att svenska elever inte verkar vara beredda att anstränga sig lika mycket som elever i andra länder utan lätt gav upp. /—/ Att ha ett gott självförtroende är inte detsamma som att ha en realistisk självbild. En akademiskt god självbild betyder att man är medveten om vad man faktiskt presterar. För att utveckla en sådan medvetenhet, krävs att läraren är klar över vilka mål eleverna ska nå – och att dessa mål förklaras för eleverna. Hur en elev värderar sin egen förmåga är beroende av hur högt individen siktar och vilken ansträngning hon eller han är beredd att göra för att nå målet. I ett gott klassrumsklimat vågar eleven göra misstag och lära sig av dem. Elevers känsla av hjälplöshet, eller vilja ge upp, har sina rötter i låg självvärdering – ”det är inte lönt att försöka läsa vissa texter” (s. 145).

Något att diskutera på ämnesmöten under nästa läsår kanske?

Åsa Edenfeldt

Publicerat av

Jag är gymnasielärare i svenska och psykologi i norra Stockholm och författare till boken Läskompetens - lässtrategier för gymnasiets svenskkurser. Här på bloggen skriver jag om språkutvecklande arbetssätt, läsundervisning med äldre elever, digitalt läsande och skrivande samt naturligtvis undervisningen i mina ämnen. Välkommen hit!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s